|

Vem får betala när Skatteverket underkänner ROT-avdrag

Det är vanligt att avtal mellan en entreprenör och en konsument ingås med angivande av ett pris att betala efter ROT-avdrag. Om entreprenören och konsumenten har räknat rätt och avdraget beviljas uppstår vanligen inga problem i det avseendet. Men vad händer om Skatteverket av en eller annan anledning inte beviljar ROT-avdrag? Ska konsumenten eller entreprenören stå för den extra kostnaden? Svaret är att det beror på hur avtalet dem emellan ser ut vilket illustreras av ett nyligen avgjort rättsfall från Svea hovrätt.

Om parterna inte avtalat om vad som händer för det fall Skatteverket underkänner ROT-avdrag är det entreprenören som drabbas när ROT-avdrag inte beviljas. Entreprenören kan inte kräva att konsumenten betalar det belopp som skulle ha ersatts genom ROT-avdrag. Trots kritik i lagstiftningsskedet har detta varit lagstiftarens uttryckliga vilja och hänger sannolikt samman med att avdragsrätten i många fall är beroende av underlag som ska presteras av entreprenören. Om entreprenören vore helt utan egenintresse i saken skulle konsumenten lätt kunna hamna i kläm.

Entreprenörens risk har ansetts acceptabel främst med motiveringen att inget hindrar att entreprenören genom avtal tillförsäkrar sig rätten att kräva ytterligare betalning av konsumenten om avdrag skulle nekas, om konsumentens takbelopp redan nåtts eller om Skatteverket skulle kräva tillbaka en utbetalning. Det finns alltså starka skäl för en entreprenör att reglera detta uttryckligen i parternas avtal. Entreprenören har ju t.ex. inget sätt att veta om konsumenten har rätt till avdrag när arbetena påbörjas eftersom avdraget kan vara fullt utnyttjat vid avtalstillfället i andra entreprenader som entreprenören inte känner till.

Att det krävs ett visst mått av tydlighet när regleringen görs framgår av den ovannämnda domen. Situationen var den att en entreprenör och en konsument hade kommit överens om visst arbete prissatt till 100 000 kronor varav konsumenten skulle betala 50 000 kronor och resterande skulle ersättas genom ROT-avdrag.[1] Hantverkarformuläret användes vid avtalsskrivningen. Konsumenten betalade 50 000 kronor mot faktura i enlighet med avtalet medan resterande belopp betalades ut till entreprenören av Skatteverket. Skattereduktionen återkrävdes dock från entreprenören av Skatteverket en tid efter utbetalningen. Anledning var att Skatteverket bedömde att det inte kunde uteslutas att fakturerat belopp till viss del avsett material. Skatteverkets beslut vann laga kraft. Avdrag för ROT hade då redan skett löpande i fakturorna till konsumenten som alltså endast betalat 50 000 kronor. Tvist uppstod mellan entreprenören och konsumenten om skyldigheten att ersätta entreprenören med ytterligare 50 000 kronor.

I hantverkarformuläret hade priset angetts till 100 000 kronor och under punkten ”övrigt” hade angetts: ”Rot avdrag ska användas på 100 000 kr så ni betalar 50 000 kr.” På entreprenörens efterföljande fakturor framgick den tydligare formuleringen att om ansökan om skattereduktion skulle avslås så skulle fakturans totala belopp betalas av konsumenten.

Såväl tingsrätt som hovrätt kom fram till att lydelsen i avtalet inte på ett tydligt sätt klargjort att entreprenören förbehållit sig rätten att kräva ytterligare betalning för det fall att skattereduktion nekades. Att det fanns en tydlig uppgift om detta i fakturorna förändrade inte bedömningen eftersom de tillkommit efter avtalets undertecknande och ställts ut ensidigt av en part. Inte heller det faktum att fakturorna betalats ansågs utgöra en accept av villkoret på fakturorna utan konsumenten ägde enligt hovrätten rätt att förlita sig på att dennes förpliktelser reglerades av avtalet och inte av fakturorna. Konsumentens betalningsskyldighet stannade således vid totalt 50 000 kronor.

LÄRDOMAR

Det finns starka skäl att på ett tydligt sätt ange i parternas avtal hur den situationen ska hanteras att skattereduktion enligt reglerna om ROT-avdrag inte beviljas. Om det inte framgår tydligt, och redan vid avtalets ingående, att entreprenören förbehåller sig rätten till full betalning så är utgångspunkten att entreprenören drar det kortaste strået. Entreprenören får i så fall inte betalt för utförda arbeten.

Artikelförfattare:
Jerker Hällqvist
Göteborgs Advokatbyrå AB

 

[1] Avtalet ingicks 2015 då avdraget var 50% på arbetskostnaden. Från den 1 januari 2016 är avdraget 30%.