|

Avtalets uppkomst

Avtal ska hållas. Det innebär att den som bryter mot ett ingånget avtal blir ersättningsskyldig mot sin avtalspart.  Alltför ofta kommer vi i kontakt med beställare och entreprenörer som inte känner till denna princip. Många gånger har man inte helt klart för sig när ett bindande avtal uppstår. Vad menas egentligen med ett avtal och hur uppstår ett bindande avtal?

De flesta har nog hört någon referera till att muntliga avtal är lika bindande som skriftliga. Detta stämmer också som utgångspunkt. Parterna kan dock sinsemellan uppställa sina egna regler för hur avtalet ska bli bindande, exv. genom att avtala om att ett skriftligt avtal krävs för att parterna ska anses ha träffat något avtal. Det finns även undantag då tvingande lagstiftning uppställer krav på skriftlig form för att ett avtal ska anses bindande, exv. vid köp av fast egendom. En sådan tvingande regel kan parterna inte avtala bort. Även om muntliga avtal som utgångspunkt är bindande är det, ur bevissynpunkt, en fördel att använda sig av skriftliga avtal. Skriftliga avtal förebygger också framtida tvister.

I juridiken brukar man tala om att avtal kommer till stånd genom att parterna uttalar ”samstämmiga viljeyttringar”. Uppkomsten av ett avtal beskrivs med termerna ”anbud” och ”accept” och regleras i den s.k. avtalslagen. Vid en upphandling av en entreprenad kan detta beskrivas på så sätt att beställaren uttrycker sina önskemål i ett förfrågningsunderlag, entreprenören lämnar ett anbud med förfrågningsunderlaget som grund, varefter beställaren accepterar anbudet.

Det är viktigt att komma ihåg att såväl avgivandet av ett anbud som av en accept är bindande för den som avger anbudet eller accepten. Återkommer mottagaren av anbudet med en accept på anbudet – då har parterna ett avtal.

Enligt avtalslagen är ett anbud bindande under viss tid, eller till dess det avslagits eller återkallats. En återkallelse kan dock bara ske så länge som mottagaren inte tagit del av anbudet eller accepten.

För att ett bindande avtal ska uppstå får accepten inte vara oren. Med oren accept menas ett svar som visserligen säger att ett anbud antas, men som på grund av tillägg, ändringar eller förbehåll inte överensstämmer med anbudet. Den part som tagit emot en oren accept och inte vill träffa avtal på dessa nya villkor, bör meddela den andre att accepten var oren. Om motparten tror att accepten stämt överens med anbudet kan nämligen ett bindande avtal uppstå i vissa fall.

Ett anbud bör innehålla en bestämd tid för när den andre parten senast ska svara. Om någon bestämd tidsfrist inte angetts gäller anbudet, enligt avtalslagen, under ”skälig tid”. Vad som är ”skälig tid” framgår dock inte av lagen och varierar beroende på situationen.  För att inte skapa en sådan osäkerhet bör man alltså ställa upp en svarsfrist som motparten ska hålla sig till.  Om accepten sker för sent, är anbudsgivaren inte bunden av sitt tidigare anbud. Det står honom då fritt att välja om han fortfarande vill ingå avtalet när en accept lämnats för sent.

Det vi nu sagt kan kännas väldigt teoretiskt. I avtalsförhandlingar med mer omfattande avtalsvillkor finns det ofta en - uttrycklig eller underförstådd - överenskommelse om att det är skriftligt kontrakt som gäller. Det blir då naturligtvis mindre intressant att tala om anbud/accept. Men den entreprenör som förhandlar med sin beställare utifrån ett pris som lämnats av den tilltänkta UE:n – han bör känna till att UE:s anbud bara är bindande under viss tid. Drar avtalsförhandlingarna ut på tiden, kanske entreprenörens kalkyl inte håller om en ny UE måste upphandlas. 

Entreprenören behöver även vara noga med att tilltänkta UE är införstådda med att det är skriftligt kontrakt som gäller. Annars kan entreprenören sitta fast i avtal (tillkomna genom anbud-accept) med olika UE, trots att entreprenaden inte längre har någon beställare efter att avtalsförhandlingarna havererat. Det är för att undvika dessa - mindre lyckade - situationer som det kan vara värdefullt att känna till avtalsrättens grundprinciper.